Forskningen får trängas när doktorander pressas av lokalbrist

Små kontor, hög ljudnivå och brist på mötesrum. För doktorander vid Stockholms universitet påverkar lokalbristen inte bara trivseln – utan även forskningen i sig. Om arbetsmiljön för framtidens forskare inte förbättras riskerar universitetet att tappa både kompetens, motivation och den akademiska gemenskap som bygger en stark forskningsmiljö.  

Tintin Appelgren är doktorand i koreanska och ordförande i doktorandrådet vid Institutionen för Asien- och Mellanösternstudier. Tintins forskning handlar om blindhetsnarrativ i koreansk litteratur – ett projekt som kräver både fördjupning och fokus. Men i dagens arbetsmiljö är det lättare sagt än gjort. 

— Jag delar kontor med tre andra doktorander. Det funkar, men det är inte optimalt. Vi sitter precis vid köket, det är ofta högljutt och svårt att koncentrera sig, säger Tintin. 

Att forska kräver lugn och ro, tillgång till litteratur och möjlighet till fördjupning. Ändå ser verkligheten annorlunda ut för många av universitetets doktorander. Lokalerna räcker helt enkelt inte till. Tintin menar att institutionen gör sitt bästa med de förutsättningar som finns – men att problemen är strukturella.  

— Vi har tur på vår institution, men det ser väldigt olika ut. Jag har hört om doktorander som delar rum med upp till åtta personer. Samtidigt står vissa professorers kontor tomma för att de jobbar hemifrån – det är inte hållbart.  

Bristen på tysta utrymmen för digitala möten är också ett återkommande problem. I dag delar doktoranderna på institutionen på två–tre tysta rum tillsammans med administrativ personal. 

“Vi betalar 10 kronor per sittplats” 

Situationen blir inte lättare av de ständiga flyttarna. För ett tag sedan tvingades institutionen lämna sina lokaler i Kräftriket – hyrorna var för höga, berättar Tintin. 

— Vi behövde betala för varje kvadratmeter, till och med trapporna.  

Nästa flytt är planerad till 2026, när renoveringen av Södra husen når nästa fas. Men ännu har doktoranderna inte fått veta vart de ska ta vägen. 

— Det skapar stress. Vi behöver veta var vi ska vara för att kunna planera undervisning och boka lektionssalar, berättar Tintin. 

Även undervisningen påverkas. På koreanska sektionen har man tvingats dra ner på aktiviteter för studenter – helt enkelt för att det kostar för mycket att boka salar. 

— Vi betalar 10 kronor per sittplats. Har du färre än tio studenter, som jag ofta har, måste du ändå boka ett rum för 20 personer, då det inte finns salar som är anpassade för mindre klasser. Det påverkar vår undervisning och begränsar hur många aktiviteter vi kan erbjuda. 

Ett hot mot den akademiska gemenskapen 

Flera av problemen som Tintin beskriver återkommer i andra delar av universitetet. Humanistiska fakultetsrådet (HFR) lyfter exempelvis att det i vissa fall finns oanvända mötesrum som skulle kunna göras om till arbetsplatser – men också att doktorander ofta inte är delaktiga i beslutsprocesser kring kontorsfördelning. 

Och när arbetsmiljön brister ökar risken att fler forskare väljer att arbeta hemifrån – något Tintin ser som ett hot mot den akademiska gemenskapen. 

— Det blir färre luncher ihop, färre spontana samtal och diskussioner. När det inte längre känns värt att åka till campus drar man ner på ytorna ännu mer. Det blir en ond spiral. Vi vill ha ett levande campus, inte ett tomt kontorshotell.